Jag har haft mina perioder där jag har varit hur känslig som helst. Men nu är det som värst. Jag håller på att dö!
Jag klarar inte av bland annat att se några lyckliga eller sorliga filmer, jag brister ut i tårar. Och när jag är ensam är det värst. Jag klarar inte av att "tjaffsa" med min pojkvän. Det går inte riktigt och förklara sig hur känslig man är för dem som inte varit gravida kanske jämnför det som när man har mens, MEN så är inte fallet! Helt seriöst så orkar jag inte vara såhär känslomässig, det tar på mina krafter och jag känner mig svag. Börjar min dag dåligt då gråter jag igenom hela resterande dagen.

Och någonting som gör allt betydligt mycket jobbigare är att min pojkvän inte är här ännu. Känns som att nu står jag inte ut med väntan längre, fast jag vet att nu är det mycket mindre tid kvar än vad jag än så länge har väntat på honom. Men någongång måste tålamodet ta slut och nu börjar saknaden och behovet av att ha honom här ta över. Så dessa faktorer blandat med dumma hormoner  kanske bidrar lite till mina känslomässiga dagar ?!

Och bara för att klippa av den tråkiga tråden så kan jag gå till det positiva och det är att jag känner verkligen att jag har vänner som bryr sig om mig och min graviditet. Vänner som kanske till och med längtar lika mycket som mig efter bebisen, och som bara vill gosa. Det känns underbart att ha vänner som står brevid min sida. Ett plus poäng är att dem faktiskt drar fram det positiva i att vara gravid och bli mamma och endå har ingen av dem barn. Tack tjejer för att ni tror på mig.

Jag behövde skriva av mig. Och jag påbörjade detta inlägg för att jag satt faktiskt och tjöt för att jag va arg HAHA!